Vart du vill så fort du kan.
Alltså. De här dagarna. Vi har varit med om så mycket så tänker inte ens försöka skriva ner allt. De senaste dagarna har vi bott hos Erics vänner i bergen. Idag åkte vi därifrån och åkte igenom Death Valley, en stor öken. Efter flera timmars körning tänkte vi stanna vid något litet motell och fortsätta vår färd imorgon. Och just då kommer det upp en oas. Där efter hundratals mil av sanddyner som sträcker ut sig tornar det plötsligt fram ett hav av palmer. En liten stad mitt i allt med pool, flera restauranger, ett litet sportcenter, stall. Allt. Så här är vi nu och det är 35 grader och sol och vi ska spendera några dagar här. Jag ska bara ligga vid poolen och inte göra ett skit.
Halleluja.
.
Just nu åker vi bil mest hela tiden genom landet och vi åker vilse, hittar rätt och kör vilse igen. Men det är fint, det är det.
We've been on the run. Driving in the sun.
Nu har vi varit i Los Angeles i några dagar och man kan säga att jag känner en slags hatkärlek till den här staden. Det är fullkomligt fantastiskt och staden skriker ut glädje och hopp. Beverly Hills tog mig med storm. Att kolla över bergen med de fantastiska husen var en mäktig känsla. Dock är det många hemlösa och allt är lite överdrivet och lite falskt. Det sista får man väl ta med en nypa salt.
Det första vi gjorde när vi kom hit var att hyra en röd mustang som vi ska ha de här tre veckorna. Eric valde bil. Vi har varit i fantastiska Santa Monica, varit i The Grove, träffat Simons syster Alice och hennes man och idag var vi på universal studios vilket var bland det roligaste jag gjort. Imorgon bär det av bort från den här staden vidare mot Santa Barbara.
Det har varit händelserika dagar här men något säger mig att jag inte är klar med LA än.
Du har varit ute i världen i flera år när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå.
För nästan på dagen exakt för ett år sedan så landade jag och Frida i Australien. Jag tänker på det ibland. Hur bra vi hade det och så många sjuka äventyr vi var med om. Och när jag lyssnar på Håkans låt uppsnärjd i det blå och blundar ögonen så är jag på ett hostel i Sydney.
Det är kväll och lite kallt ute. Så där på gränsen att man kan ha barbent. Jag och Frida gör oss i ordning inför kvällen och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt. När vi känner oss klara går vi in till rummet mittemot där vi spelar ölspel och dricker goon. Frida pratar med en kille från England och jag låter Luuk lukta på min nya parfym som luktar choklad. Det är kaos i rummet. Det ligger kläder, mat och gamla vinflaskor överallt. Jag råkar hälla ut mitt glas i någons säng och jag rycker åt mig en handduk för att torka upp det. Det är rött i hela sängen och det går inte bort. Så vi lägger en tröja ovanpå. Om det inte syns så finns det inte där. Och så skrattar vi. Och så går vi alla ner och går mot en nattklubb som ligger vid hamnen. Frida blir förföljt av en äldre snubbe och blir bjuden på fina drinkar och jag blir bjuden på billig öl från annat håll. Personalen går runt med brickor med gratis mat och vi alla vräker i oss för att det är så man gör när det är gratis mat och man är backpackers. Sedan dansar vi och kvällen blir sen och vi är i Australien och ska vara borta i månader och vi är inte skyldig någon någonting. Bara oss själva. Sen ansluter en person till vår grupp och han berättar att det är någon som har spillt rödvin i hans säng.
Nu exakt ett år senare sitter jag i min egna lägenhet som jag har med min pojkvän. Jag är sambo. Idag på jobbet fick jag lära mig en ny avdelning på jobbet så att jag numera kan alla. När jag slutade köpte jag couscous och äpplen.
Jag är tillfredsställd med livet. Jag har det bra. Jag skulle inte vilja åka iväg och resa på samma sätt igen. Det är bra som det är nu. Hittills har jag tre korta resor inbokade det här året. Jag ska jobba våren och sommaren. Sen ska jag plugga. Sen ska jag bli vuxen. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är lycklig just nu. Fast lycka är väl mer en känsla än ett sinnestillstånd? Lycak är ett så pretentiöst ord. Jag vet inte. Men jag vet att ibland saknar jag att inte ha några förpliktelser och kunna sitta på golvet på ett hostel i Sydney och drick billigt vin.
Och nu ska jag lägga mig i sängen och blunda och lyssna på uppsnärjd i det blå med Håkan Hellström och så är jag där 3 minuter och 45 sekunder och sen ska jag sätta mig bredvid min sambo i soffan och krama honom.
Till Ellen.
Det var han som ville kyssa mig.
Det är sensommarkväll och precis på gränsen till höst. Men inte riktigt än. Det går fortfarande att ha ballerina på sig. Det är fredagskväll och jag åker från jobbet och ska träffa dig. Det är mycket trafik och jag kommer bli sen. När jag väl kliver ur bilen efter att ha gjort en slarvig fickparkering ser jag dig stå där och vänta på mig. Du står utanför porten och har inte sett mig än men jag ser dig. Du ser ner på dina skor, ser upp och går runt några steg. Jag blir så himla glad av att se dig och skyndar på stegen för jag vill bara till dig dig dig. Så ser du mig och ler ditt fina leende med din fina mun och hela du är så fin.
Vi ska gå på bio. Jag har funderat innan om det är en dejt. Jag tror det. När vi går där bredvid varandra blir jag nervös och vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad säger man när man har hundra ord man vill ösa över en annan person men inte vet hur man ska uttrycka sig? Så vi går där bredvid varandra bara och det är helt perfekt ändå. Du är i Stockholm nu och du ska stanna här.
Jag kan inte koncentrera mig på filmen. Inte bara för att den är så fruktansvärt dålig och inte för att jag fryser om fötterna och tänker att det visst var naivt att ta ballarinaskor. Jag tänker på vad du tänker på. Att du har fina händer. Att du har converse på dig och att det är mina favoritskor. Du böjer dig fram mot mig som du ska säga något till mig men du säger inget. Jag vänder mig mot dig och frågar vad du sa men du kollar bara på mig lite nervöst och säger att det inte var någonting. Jag sitter och funderar på det ett tag tills jag kommer på, du ville ju naturligtvis kyssa mig. Jag är så dum som inte förstår ett sånt självklart drag. Ska jag böja mig fram och kyssa dig? Men nu kollar du ju på filmen. Om jag kanske petar på dig för att få dig uppmärksamhet? Men hur läskigt skulle inte det vara egentligen. En tjej som petar på en för att få en kyss. Ha! Jag väntar. Sen vänder du dig mot mig igen och då ler jag och nu vet jag att vi är på banan igen. Du lutar dig mot mig och jag mot dig och sen är det bara du du du och bara jag jag jag. Du och jag. Och så har det varit sen då.
Nu har det gått några månader och vi lever tillsammans. Vi bor tillsammans. Det är vi. Det känns som en självklarhet och jag vet inte hur jag levde mitt liv innan dig. En del kanske tycker att det har gått fort. Men jag tycker tvärtom att det har gått långsamt. Tänk att jag har levt 20 år utan att ha haft dig som min pojkvän. Jag blir ledsen av tanken. Jag vill leva 20, 40, 60 och 80 år till med dig. Nåväl, 80 år till är väl lite väl naivt. Men det sägs ju att människor blir äldre i framtiden. Det jag vill säga är att du är min framtid och du anar inte hur lycklig du kan göra mig.
Ikväll ska vi på bio och jag kan knappt vänta tills vi får kyssas i biomörkret.
I've got a feeling this years for me and you.
Mui Ne 23 december
Nu är vi i Mui Ne och det är väldigt vackert här. Hittills har vi legat vid stranden, åkt på utflykt med en hög chaufför, varit i en fiskeby, ätit fried rice, bott på ett hotell och sen bytt igen och blivit erbjudna ett barn. Med mera.
Det gör inget att vi inte firar en vit jul. Tvärtom. Vi byter ut glöggen mot mojito och snön mot havet. Jag klagar inte.
Men jag saknar Simon. Jag pratade med honom fem timmar inatt och låg uppe till 5 på morgonen. Och jag blev arg på honom idag när jag inte fick min laddare till systemkameran att fungera. Tycker han borde vara här och hjälpa mig.
God jul.
You got a fast car. I want a ticket to anywhere.
Ho Chi Minh City 20e december
Nu är vi framme i Vietnams huvudstad. Resan hit var väldigt omtumlande med bombhot på flygplatsen, panik när vi skulle hitta vår gate och till sist när vi kom fram blev vi lurade av en taxichaufför.
Men allt är bra. Här är det varmt och riktigt mycket folk. Vi har mött upp Ellen och Malin och nu har vi precis ätit middag. Nu ska vi gå och boka buss som ska ta oss till Mui Ne imorgon. Där ska det vara underbart vackra stränder. Ho Chi Minh är en fin stad men vi längtar till stränderna.
Allt är bra.
Du är med mig varje dag. Du är med mig vart jag far. Du är den jag kunde va.
Igår åkte Ellen till andra siden jorden och kommer vara borta i fem månader. Jag tänkte skriva att jag kommer sakna henne så himla mycket. Att jag helt enkelt inte fungerar utan henne och jag inte vet vad jag ska ta mig till utan henne. Att när hon gick på bussen och jag stod och tittade efter henne kändes det som någon slet ut mitt hjärta och bände bort ett finger för sig om min krampaktiga hand som ville hålla henne kvar. Att jag nu inte vet vem jag ska dansa "fuldansen" med, vem jag ska gå promenad med hundarna med eller vem jag ska tjafsa med om hur man fickparkerar. Att jag satt i bilen igår och kom på en rolig sak som hade hänt och började berättade för Ellen och när jag slet blicken från vägen tilll passagerarsidan så satt hon inte där. Att jag inte vet vem jag är och hur jag ska leva mitt liv om hon inte står bredvid mig.
Men sen kom jag på att det är egoistiskt av mig att skriva det och att jag därför avstår. Och den största delen av mig är så sjukt glad att hon åker iväg och lever sitt liv fullt ut. Att hon aldrig i livet ska känna att hon ångrar saker som hon aldrig gjorde. Jag vet hur mycket hon kommer uppleva, saker hon kommer se och göra och hur mycket hon kommer utvecklas som person och kan ta med sig senare i livet. Att hon är värd det.
Om två veckor åker mamma och jag tilll Vietnam och träffar henne och Malin och jag kan knappt vänta. När vi var små blev vi jämt irriterade för att folk trodde att vi var samma person. Vi ville vara en egen individ, såklart. Men jag är inte hel utan Ellen, hon är den del av mig och jag en del av henne så på ett sätt hade de rätt. Jag gör allt för henne och skulle nog inte fysiskt eller psykiskt sätt kunna leva utan henne. Och jag tror helt ärligt att det inte går att älska varandra så mycket som Ellen och jag gör och det finns nog inga i världen som känner samma samhörighet som vi. Vi läser varandra med en enda blick, vi försvarar varandra och känner varandra bättre än någon annan. När hon inte mår bra mår inte jag bra och när hon skrattar finns det ingenting som kan göra mig lyckligare. Hon är det viktigaste i mitt liv.
Så jag vet att hur långt ifrån vi än är varandra kan inget skilja oss isär. Jag hoppas hon lever sina drömmar men inte tar fullt lika dumdristiga beslut som jag och Frida ibland tog på vår resa.
Vi är förlorade. Vi två.
Efter sex jobbdagar är jag ledig. Så utmattad att jag somnade med datorn på magen igårkväll. Men nu när jag inte kan sova tänker jag på dig. Jag vill att du sover bakom mig och lägger din arg runt min mage och drar mig till dig som du brukar. Jag vågar inte smsa dig för jag vill inte att du ska vakna för tidigt. Men jag har legat uppe och tänkt på dig i två timmar. Jag tänker på hur fin du är och att du tycker om jag mig och jag dig. Hur ödet alltid har ett finger i spelet och bara man har tålamod så kan saker och ting lösa sig helt perfekt.
Och jag vill att du sover bredvid mig nu för då sover jag som bäst och du gör mig trygg.
.
.
.
Det är januari år 2008 och jag är 15 år. Jag går i nian och han jobbar som vikarie på min skola. Han får mig att gå omvägar på skolan, gå förbi det klassrummet han är i för att få en skymt av honom och han är spännande. Han är fyra år äldre. Han är inte som alla andra killar i min ålder, han är mogen. Och jag tycker så mycket om honom. Vi sitter hela kvällarna och pratar med varandra, om allt. Han lyssnar, förstår och kommer med andra perspektiv och jag blir mer och mer förälskad i honom. I februari går vi på vår första "dejt". Jag har aldrig varit på dejt förut, allt det där är nytt för mig. Vi sitter på en brygga vid maren i Södertälje, mitt i snön sitter vi. Det är kallt och vi måste sitta nära varandra. Och han luktar så gott. Det är 5e februari. Sen den dagen blev inget som mitt tidigare liv hade varit.
Vi får inte vara tillsammans för skolans regler. Han är vikarie i och vikarier får inte ha förhållanden med elever. Så i skolan när vi möts i korridoren ger vi bara varandra en stel nick för att i nästa sekund ses bakom skolan i skogen för att skrattande krama ihjäl varandra. Lärarna och rektorn var på oss hela tiden och misstänkte att vi var tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag blev inkallad till rektorn där hon skällde ut mig. De haffade oss i korridorerna. Men vi brydde oss inte. Även fast han riskerade sitt jobb. Jag älskade honom så jävla mycket. Han blev som en bror för min syster och en i min familj. Vi gjorde allt tillsammans. Jag lärde honom rida på mina hästar, jag var med hans familj och seglade och jag vet inte hur många promenader vi tog. Han skrev ett kärleksbrev till mig efter två månader som jag fortfarande har sparat i mitt nattduksbord. Jag har råkat spilla kaffe över halva pappret, men det gör inget att jag inte riktigt ser vad det står på det för jag kan det utantill. Så många gånger har jag läst det.
På skolavslutningen i nian ställde vi oss och hånglade framför rektorn. Det var kul. På hösten kom han in på Lunds Universitet. Det fanns väl inga tvivel om vi skulle fortsätta vara tillsammans eller inte. Vi var ju så kära i varandra så det var en självklarhet. I tre år hade vi distansförhållande. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade på att åka tåg till varandra. Men det var så värt det. Han kom hem varje lov och så fort jag fick ledigt från skolan så åkte jag till honom. De första åren gick bra men någonstans där på slutet började det gå snett. Det blev jobbigt. Så många gånger tidigare i mitt liv hade folk bara försvunnit i mitt liv. Min pappa. Mina vänner. Även fast jag var glad för hans skull så kände jag mig lite övergiven. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt, jag ville att han skulle plugga i Lund, men jag ville vara med honom. Våra fina telefonsamtal byttes mot jobbiga timmar i telefon som bestod av gråt. Jag kanske anklagade honom för mycket, han kanske tog mig för givet. Jag vet inte.
I maj 2011 skulle han komma och hälsa på. Jag var i lägenheten och väntade på honom. Jag var hungrig och skulle fråga honom om vi kunde gå och äta. Helst så snabbt som möjligt. Han kom in i lägenheten och när jag skulle krama om honom höll han bort mig så jag inte kunde krama honom och ville att jag skulle sätta mig. Sen blev allt suddigt av hans prat men jag förstod att när han skulle gå från lägenheten skulle vi inte vara tillsammans längre. När han gick mot ytterdörren tänkte jag att om du går nu så dör jag. Du kan inte lämna mig. Jag behöver ju dig. Så la jag mig ner på mattan och grät och tänkte att om jag blundar riktigt hårt kanske jag aldrig mer behöver öppna dem igen. De tre dagarna efteråt var jag apatisk, jag åt endast ett äpple under de dagarna och jag svimmade. Jag hade så ont överallt och jag trodde att jag aldrig, aldrig skulle hitta någon igen. Aldrig känna något för någon igen.
Men så blev det inte riktigt. Ett halvår senare stod jag på dalagatan och kysste en annan kille och tänkte att det var början på något nytt, något fint. Och så blev jag kär. Nu var det han jag tänkte på hela tiden, satt och dagdrömde om så ingen kunde få kontakt med mig och våra biobiljetter som jag sparade i nattduksbordet.
Sen gick det åt helvete med det men det är en annan historia jag inte ska skriva här. Vi är väl inte såna som i slutet får varandra.
Men jag tänker att det är ändå så jävla fint att människan kan känna så mycket. Att jag hade en underbar tonårskärlek och kunde bli kär igen. Och få ont igen. Få känna så mycket. Om ett halvår kanske jag sitter och dagdrömmer om någon annan. Eller så gör jag inte alls det. Det är ju sådant man inte vet. Kanske sitter jag hela kvällen med mamma och skrattar och pratar om livet och äter 70 procentig choklad. Precis som jag har gjort ikväll. Charmen med livet är väl att man inte kan förutspå sitt öde. Jag tror att så länge man kämpar för det man vill, följer sina drömmar, dricker billigt vin med sina vänner och skrattar så löser sig det mesta.
Lev väl.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Ibland vill jag bara stanna tiden. När man har den där känslan av tillfredställelse. Men ofta, för ofta, vill jag spola fram tiden till något annat. Men jag ska bli bättre på att leva i nuet och se det bra i det jag har. Det är viktigt. Och jag ska ge min energi till folk som ger detsamma till mig. Förut när jag ville vara någonting, typ när jag skulle göra en redovisning i skolan så tänkte jag alltid att jag tog på mig en dräkt som sa att nu är jag självsäker, trygg och kommer prestera bra. Sen var jag jättenervös ändå men det kunde jag inte vara när jag hade dräkten på mig. Sen behövde jag aldrig ta på mig dräkten igen för den behövdes inte längre. Så nu ska jag ta på mig en dräkt som visar allt jag vill vara. Så är det bara så.
Dom har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt.
Sommaren var himla fin ändå. Jag har suttit i en bil genom flera länder med vänner, jag har varit på flera konserter, jag har suttit på uteserveringar och bara pratat, jag har gått hand i hand genom Stockholm och varit sådär oförskämt glad, jag har stått på en perrong och inte velat att du ska åka och jag har varit jättekär.
Men det var då och nu är hösten här och man vet aldrig vad livet har för planer för en. Det får man se helt enkelt. Hur det än blir, så blir det nog riktigt bra. Hösten blir bra.
