agnes

Stockholm innerstad är så fint. Jag gick och mötte mamma runt sju på kvällen och det slog mig att det är vackert. Om ett år bor jag nog i en egen lägenhet i Stockholm. Det tror jag.

 

Det här är min idol. Henne ska jag bli som. Förutom det där med att vara bisexuell. Fast, man ska aldrig säga aldrig i och för sig.

 

---

It only takes you a minute to show.
But you ain't got nothing but an empty soul.
You don't float like butterfly or fight like Ali.
Dress like Prince but to the lowest degree.

 

Regnmoln brukade jaga mig
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Klockan är runt 15-16 och jag sitter i min bil. Jag är på väg till mina vänner. Min bil har svårt att acca men jag trycker ner gaspedalen så hårt det går på motorvägen. Träden runt om mig susar förbi. Det är sol. Det är grönt. Det är den där speciella känslan man får inom sig som säger att nu är det sommar. Jag trycker på playknappen till radion i bilen och Håkan Hellströms röst omfamnar mig. När jag har kört ett tag fångas mitt högra synfält av något vitt. Det är en liten flock med lamm som springer över att grönt fält. Så små. Så söta. Såna små gudomliga varelser det finns på vår jord. Min hand förs till mitt hjärta. Jag blir så rörd av att se dem springa tillsammans. En tår tränger sakta fram från mitt högra öga. Men jag är inte ledsen. Jag tänker att livet har så mycket att erbjuda. Livet ger mig endorfinkickar och jag vill se så mycket av den. Sakta slutar jag ögonen för ett litet ögonblick. Jag ser färger framför mig. Min framtid. Det är ungefär då, i takt med att Håkan sjunger "om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig", som jag ler. Jag skrattar för mig själv. Det spritter till i mitt hjärta och jag känner en slags värme. Kombinationen av Håkans sång och färgerna jag ser framför mig, gör att jag känner mig hög på livet. Min värld.

Jag är glad.

Jag kan inte förstå. I lördag skulle jag och min pojkvän träffas. Jag var glad. Efteråt var jag inte det.

"Det funkar inte längre.."

I tre år och tre månader var vi tillsammans. Vi hade många motgångar och vi kunde göra riktigt, riktigt, dumma saker mot varandra. Men vi fann alltid varandra igen. För tre år och tre månader sen var jag 15 år. En väldigt blyg och pryd tjej. Den pryda tjejen som sa till en lärare "bara för att du inte får ligga ska det inte gå ut över mig och Torkel". Jag trodde på oss från första början, och det var något jag ville kämpa för.

Kämpa gjorde vi båda. Gud vad distansförhållande tär på en. Jag kan inte räkna alla timmar vi har lagt ner på att ta oss till varandra. Flygresor, tågresor och en gång åkte jag till och med en för mig, främmande man i hans lastbil. Ja, det tär på en att inte kunna vara med varandra. Men alltid när vi väl har träffats så har känslan av glädje överväldigat allt. Då har det enda som spelat någon roll varit att vi tillslut får vara med varandra. Hålla om varandra. Det var värt allt för mig.

Aldrig har jag lärt känna en person (utanför familjen) så väl. Vi har så otroligt många minnen tillsammans. När jag fyllde år och han fick ett skrattanfall i min säng, när vi bodde i ett hemskt hotellrum i London, när vi åt hamburgare på bistron på skansundet, när han övertygade mig om att se en film på bio som jag faktiskt tyckte var bra, när vi träffades på luciainnebandyn och första gången vi gick på "dejt" och vi satt i timmar och bara var med varandra på en brygga vid maren.

Alla de gånger vi har legat bredvid varandra och känt genuin lycka och samhörighet. Jag skulle gå igenom allt igen hundra gånger om. Det är sjukt att man kan älska en person så mycket.

Jag har varit så otroligt naiv. Jag blir arg på mig själv. Jag trodde verkligen att Torkel var den killen jag skulle leva resten av mina dagar med. Hur naiv får man bli? Men jag är ändå glad att jag har haft den inställningen. Jag trodde verkligen, så mycket. För mig har det alltid varit Torkel.

Sedan i lördags har jag ätit ett äpple. Jag mår illa av att leva, då är det omöjligt för mig att trycka in mat i min kropp. Jag är trasig. Jag tänker att jag inte orkar leva den här dagen längre. Det här är i särklass det värsta som har hänt mig. Om kärlek är meningen med livet, hur tusan ska jag överleva det här då?

- Det kommer bli bättre
- Någon gång blir du lycklig igen
- I början är det jobbigt men det går över

De meningarna säger alla till mig. Just nu har jag svårt att tro det. Han var min pojkvän och en person i mitt liv så länge. Det jag lever efter nu är "om någonting är menat att bli, så kommer det bli så i slutänden". Jag måste tänka så för att ta mig igenom dagen. Just nu ser jag svart. Men med tiden vet jag att de trasiga bitarna inom mig kommer att lappas ihop. Någon gång. Snart kommer jag gå ut, men ostadiga ben och se den värld som nu är min verklighet. Och mina vänner kommer vara med mig. Malin som min wingman. Snart är jag back on track. Ge mig bara lite tid.

I will be fine, just fine.

Idag har jag jobbat min första dag på mitt nya(!!) jobb på hemköp.

Jag: Efter första dagen är det en kod jag kommer ihåg, det är bananer och det är 4401. Men den sitter verkligen!
Ellen: Bananer är 4011..
Jag: Fan..

Men det kändes bra och jag såg inte helt knasig ut i mina stora arbetskläder ändå. Imorgon ska jag jobba igen, yey.