All your dreams are within your grasp.
Ni vet hur det är när tankarna bara skenar iväg så där. Idag på jobbet packade jag upp chailatte och då tänkte jag att någon dag vill jag ha en chailattemaskin. Och den vill jag ska stå i min egna lägenhet. Och helt plötsligt var jag i min alldeles egna lägenhet, i mitt huvud.
Det är vår och solen skiner in genom fönstret. Väggarna är höga och vitmålade. Det finns en kakelspis och ett rum där jag kan ha alla mina skor. Jag älskar skor. Jag har en stor säng och en gigantisk bokhylla där jag kan ha alla mina böcker. På köksbordet står det tulpaner för att det är mina favoritblommor. I mitt hem ska jag alltid ha levande blommor på köksbordet. Jag pluggar något som är betydelsefullt för mig. Typ hur man utvecklar U-länder eller hur man bygger ett företag. Jag har drömmar och mål som jag måste uppfylla. Ett liv som lovar något och jag måste ta chansen. Ett halvt år. Det är inte så mycket. Det är inte för alltid jag kommer stå på Hemköp och plocka varor, för det är inte det jag vill. När jag åkte för att förstå vem som var jag så tappade jag bort mig själv där på vägen. Men jag behöver inte veta allt, och jag behöver inte ha allt nu. Jag vill ha allt, göra allt, vara med om allt. Och det kommer jag vara. För jag bestämmer själv över mitt liv. Och det är egentligen väldigt fint. Men vi börjar så. Vi börjar med tulpaner på köksbordet.
Balkongdörren står öppen och där ute sitter jag barfota i vårsolen och dricker chailatte.
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope.
Men det kanske vi inte alls gör. Jag vet inte. Och jag vet inte om jag ska gråta eller känna lättnad. Det är över nu. Nu börjar något nytt. För nu är det slut.
I am done with my graceless heart so tonight I'm gonna cut it out and then restart.
Och igår satt vi på en uteservering på söder och det var så jävla fint. Bästa vänner är som balsam för hjärtat. Och allting känns så bra och jag skrattar lite för högt.
Cause I've got no more tears to give you after this.
Jag tror bara jag var så redo när jag kom hem från resan. I hela mitt tonårsliv har jag sett fram emot resan och haft det som mål. När jag kom hem var det liksom.. slut. Jag har ju så bråttom med allt. Måste ha mål att uppfylla hela tiden för att känna någon mening. Nu vet jag ingenting och jag står på en språngbräda där jag vet att mitt liv inom ett års framtid kommer ändras totalt. Men jag vet inte hur. Men jag vet det. Och att jag inte vet skrämmer mig så jag blir livrädd. När jag inte har något eller någon att sträva efter känns det meningslöst.
Det här året har varit så himla mycket känslor. Och nu är det ingenting och jag blir så rädd. Panik är vad jag får. Fast en del av mig vill bara lägga alla känslor på is för ett tag, och bara vara själv och inte tänka överdrivet mycket på vad som händer i framtiden. För jag är ju ändå bara 20. Om jag var 5 år äldre hade jag sagt till nutidens mig att allt kommer bli bra. Jag skulle ta mig själv i handen och gå vidare. Och det är liksom okej att känna total förvirring när man lever. Jag måste vara med mig själv, känna trygghet i det.
Och jag tror att det är först då jag kan släppa ut mina känslor igen till något riktigt, riktigt bra.
