agnes

Det är januari år 2008 och jag är 15 år. Jag går i nian och han jobbar som vikarie på min skola. Han får mig att gå omvägar på skolan, gå förbi det klassrummet han är i för att få en skymt av honom och han är spännande. Han är fyra år äldre. Han är inte som alla andra killar i min ålder, han är mogen. Och jag tycker så mycket om honom. Vi sitter hela kvällarna och pratar med varandra, om allt. Han lyssnar, förstår och kommer med andra perspektiv och jag blir mer och mer förälskad i honom. I februari går vi på vår första "dejt". Jag har aldrig varit på dejt förut, allt det där är nytt för mig. Vi sitter på en brygga vid maren i Södertälje, mitt i snön sitter vi. Det är kallt och vi måste sitta nära varandra. Och han luktar så gott. Det är 5e februari. Sen den dagen blev inget som mitt tidigare liv hade varit. 

 

Vi får inte vara tillsammans för skolans regler. Han är vikarie i och vikarier får inte ha förhållanden med elever. Så i skolan när vi möts i korridoren ger vi bara varandra en stel nick för att i nästa sekund ses bakom skolan i skogen för att skrattande krama ihjäl varandra. Lärarna och rektorn var på oss hela tiden och misstänkte att vi var tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag blev inkallad till rektorn där hon skällde ut mig. De haffade oss i korridorerna. Men vi brydde oss inte. Även fast han riskerade sitt jobb. Jag älskade honom så jävla mycket. Han blev som en bror för min syster och en i min familj. Vi gjorde allt tillsammans. Jag lärde honom rida på mina hästar, jag var med hans familj och seglade och jag vet inte hur många promenader vi tog. Han skrev ett kärleksbrev till mig efter två månader som jag fortfarande har sparat i mitt nattduksbord. Jag har råkat spilla kaffe över halva pappret, men det gör inget att jag inte riktigt ser vad det står på det för jag kan det utantill. Så många gånger har jag läst det. 

 

På skolavslutningen i nian ställde vi oss och hånglade framför rektorn. Det var kul. På hösten kom han in på Lunds Universitet. Det fanns väl inga tvivel om vi skulle fortsätta vara tillsammans eller inte. Vi var ju så kära i varandra så det var en självklarhet. I tre år hade vi distansförhållande. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade på att åka tåg till varandra. Men det var så värt det. Han kom hem varje lov och så fort jag fick ledigt från skolan så åkte jag till honom. De första åren gick bra men någonstans där på slutet började det gå snett. Det blev jobbigt. Så många gånger tidigare i mitt liv hade folk bara försvunnit i mitt liv. Min pappa. Mina vänner. Även fast jag var glad för hans skull så kände jag mig lite övergiven. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt, jag ville att han skulle plugga i Lund, men jag ville vara med honom. Våra fina telefonsamtal byttes mot jobbiga timmar i telefon som bestod av gråt. Jag kanske anklagade honom för mycket, han kanske tog mig för givet. Jag vet inte. 

 

I maj 2011 skulle han komma och hälsa på. Jag var i lägenheten och väntade på honom. Jag var hungrig och skulle fråga honom om vi kunde gå och äta. Helst så snabbt som möjligt. Han kom in i lägenheten och när jag skulle krama om honom höll han bort mig så jag inte kunde krama honom och ville att jag skulle sätta mig. Sen blev allt suddigt av hans prat men jag förstod att när han skulle gå från lägenheten skulle vi inte vara tillsammans längre. När han gick mot ytterdörren tänkte jag att om du går nu så dör jag. Du kan inte lämna mig. Jag behöver ju dig. Så la jag mig ner på mattan och grät och tänkte att om jag blundar riktigt hårt kanske jag aldrig mer behöver öppna dem igen. De tre dagarna efteråt var jag apatisk, jag åt endast ett äpple under de dagarna och jag svimmade. Jag hade så ont överallt och jag trodde att jag aldrig, aldrig skulle hitta någon igen. Aldrig känna något för någon igen. 

 

Men så blev det inte riktigt. Ett halvår senare stod jag på dalagatan och kysste en annan kille och tänkte att det var början på något nytt, något fint. Och så blev jag kär. Nu var det han jag tänkte på hela tiden, satt och dagdrömde om så ingen kunde få kontakt med mig och våra biobiljetter som jag sparade i nattduksbordet. 

 

Sen gick det åt helvete med det men det är en annan historia jag inte ska skriva här. Vi är väl inte såna som i slutet får varandra. 

 

Men jag tänker att det är ändå så jävla fint att människan kan känna så mycket. Att jag hade en underbar tonårskärlek och kunde bli kär igen. Och få ont igen. Få känna så mycket. Om ett halvår kanske jag sitter och dagdrömmer om någon annan. Eller så gör jag inte alls det. Det är ju sådant man inte vet. Kanske sitter jag hela kvällen med mamma och skrattar och pratar om livet och äter 70 procentig choklad. Precis som jag har gjort ikväll. Charmen med livet är väl att man inte kan förutspå sitt öde. Jag tror att så länge man kämpar för det man vill, följer sina drömmar, dricker billigt vin med sina vänner och skrattar så löser sig det mesta. 

 

Lev väl. 

 

Ibland vill jag bara stanna tiden. När man har den där känslan av tillfredställelse. Men ofta, för ofta, vill jag spola fram tiden till något annat. Men jag ska bli bättre på att leva i nuet och se det bra i det jag har. Det är viktigt. Och jag ska ge min energi till folk som ger detsamma till mig. Förut när jag ville vara någonting, typ när jag skulle göra en redovisning i skolan så tänkte jag alltid att jag tog på mig en dräkt som sa att nu är jag självsäker, trygg och kommer prestera bra. Sen var jag jättenervös ändå men det kunde jag inte vara när jag hade dräkten på mig. Sen behövde jag aldrig ta på mig dräkten igen för den behövdes inte längre. Så nu ska jag ta på mig en dräkt som visar allt jag vill vara. Så är det bara så. 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren var himla fin ändå. Jag har suttit i en bil genom flera länder med vänner, jag har varit på flera konserter, jag har suttit på uteserveringar och bara pratat, jag har gått hand i hand genom Stockholm och varit sådär oförskämt glad, jag har stått på en perrong och inte velat att du ska åka och jag har varit jättekär. 

 

Men det var då och nu är hösten här och man vet aldrig vad livet har för planer för en. Det får man se helt enkelt. Hur det än blir, så blir det nog riktigt bra. Hösten blir bra.