Mui Ne 23 december
Nu är vi i Mui Ne och det är väldigt vackert här. Hittills har vi legat vid stranden, åkt på utflykt med en hög chaufför, varit i en fiskeby, ätit fried rice, bott på ett hotell och sen bytt igen och blivit erbjudna ett barn. Med mera.
Det gör inget att vi inte firar en vit jul. Tvärtom. Vi byter ut glöggen mot mojito och snön mot havet. Jag klagar inte.
Men jag saknar Simon. Jag pratade med honom fem timmar inatt och låg uppe till 5 på morgonen. Och jag blev arg på honom idag när jag inte fick min laddare till systemkameran att fungera. Tycker han borde vara här och hjälpa mig.
God jul.
Ho Chi Minh City 20e december
Nu är vi framme i Vietnams huvudstad. Resan hit var väldigt omtumlande med bombhot på flygplatsen, panik när vi skulle hitta vår gate och till sist när vi kom fram blev vi lurade av en taxichaufför.
Men allt är bra. Här är det varmt och riktigt mycket folk. Vi har mött upp Ellen och Malin och nu har vi precis ätit middag. Nu ska vi gå och boka buss som ska ta oss till Mui Ne imorgon. Där ska det vara underbart vackra stränder. Ho Chi Minh är en fin stad men vi längtar till stränderna.
Allt är bra.
Igår åkte Ellen till andra siden jorden och kommer vara borta i fem månader. Jag tänkte skriva att jag kommer sakna henne så himla mycket. Att jag helt enkelt inte fungerar utan henne och jag inte vet vad jag ska ta mig till utan henne. Att när hon gick på bussen och jag stod och tittade efter henne kändes det som någon slet ut mitt hjärta och bände bort ett finger för sig om min krampaktiga hand som ville hålla henne kvar. Att jag nu inte vet vem jag ska dansa "fuldansen" med, vem jag ska gå promenad med hundarna med eller vem jag ska tjafsa med om hur man fickparkerar. Att jag satt i bilen igår och kom på en rolig sak som hade hänt och började berättade för Ellen och när jag slet blicken från vägen tilll passagerarsidan så satt hon inte där. Att jag inte vet vem jag är och hur jag ska leva mitt liv om hon inte står bredvid mig.
Men sen kom jag på att det är egoistiskt av mig att skriva det och att jag därför avstår. Och den största delen av mig är så sjukt glad att hon åker iväg och lever sitt liv fullt ut. Att hon aldrig i livet ska känna att hon ångrar saker som hon aldrig gjorde. Jag vet hur mycket hon kommer uppleva, saker hon kommer se och göra och hur mycket hon kommer utvecklas som person och kan ta med sig senare i livet. Att hon är värd det.
Om två veckor åker mamma och jag tilll Vietnam och träffar henne och Malin och jag kan knappt vänta. När vi var små blev vi jämt irriterade för att folk trodde att vi var samma person. Vi ville vara en egen individ, såklart. Men jag är inte hel utan Ellen, hon är den del av mig och jag en del av henne så på ett sätt hade de rätt. Jag gör allt för henne och skulle nog inte fysiskt eller psykiskt sätt kunna leva utan henne. Och jag tror helt ärligt att det inte går att älska varandra så mycket som Ellen och jag gör och det finns nog inga i världen som känner samma samhörighet som vi. Vi läser varandra med en enda blick, vi försvarar varandra och känner varandra bättre än någon annan. När hon inte mår bra mår inte jag bra och när hon skrattar finns det ingenting som kan göra mig lyckligare. Hon är det viktigaste i mitt liv.
Så jag vet att hur långt ifrån vi än är varandra kan inget skilja oss isär. Jag hoppas hon lever sina drömmar men inte tar fullt lika dumdristiga beslut som jag och Frida ibland tog på vår resa.
