Du har varit ute i världen i flera år när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå.
För nästan på dagen exakt för ett år sedan så landade jag och Frida i Australien. Jag tänker på det ibland. Hur bra vi hade det och så många sjuka äventyr vi var med om. Och när jag lyssnar på Håkans låt uppsnärjd i det blå och blundar ögonen så är jag på ett hostel i Sydney.
Det är kväll och lite kallt ute. Så där på gränsen att man kan ha barbent. Jag och Frida gör oss i ordning inför kvällen och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt. När vi känner oss klara går vi in till rummet mittemot där vi spelar ölspel och dricker goon. Frida pratar med en kille från England och jag låter Luuk lukta på min nya parfym som luktar choklad. Det är kaos i rummet. Det ligger kläder, mat och gamla vinflaskor överallt. Jag råkar hälla ut mitt glas i någons säng och jag rycker åt mig en handduk för att torka upp det. Det är rött i hela sängen och det går inte bort. Så vi lägger en tröja ovanpå. Om det inte syns så finns det inte där. Och så skrattar vi. Och så går vi alla ner och går mot en nattklubb som ligger vid hamnen. Frida blir förföljt av en äldre snubbe och blir bjuden på fina drinkar och jag blir bjuden på billig öl från annat håll. Personalen går runt med brickor med gratis mat och vi alla vräker i oss för att det är så man gör när det är gratis mat och man är backpackers. Sedan dansar vi och kvällen blir sen och vi är i Australien och ska vara borta i månader och vi är inte skyldig någon någonting. Bara oss själva. Sen ansluter en person till vår grupp och han berättar att det är någon som har spillt rödvin i hans säng.
Nu exakt ett år senare sitter jag i min egna lägenhet som jag har med min pojkvän. Jag är sambo. Idag på jobbet fick jag lära mig en ny avdelning på jobbet så att jag numera kan alla. När jag slutade köpte jag couscous och äpplen.
Jag är tillfredsställd med livet. Jag har det bra. Jag skulle inte vilja åka iväg och resa på samma sätt igen. Det är bra som det är nu. Hittills har jag tre korta resor inbokade det här året. Jag ska jobba våren och sommaren. Sen ska jag plugga. Sen ska jag bli vuxen. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är lycklig just nu. Fast lycka är väl mer en känsla än ett sinnestillstånd? Lycak är ett så pretentiöst ord. Jag vet inte. Men jag vet att ibland saknar jag att inte ha några förpliktelser och kunna sitta på golvet på ett hostel i Sydney och drick billigt vin.
Och nu ska jag lägga mig i sängen och blunda och lyssna på uppsnärjd i det blå med Håkan Hellström och så är jag där 3 minuter och 45 sekunder och sen ska jag sätta mig bredvid min sambo i soffan och krama honom.
Till Ellen.
Du är med mig varje dag. Du är med mig vart jag far. Du är den jag kunde va.
Igår åkte Ellen till andra siden jorden och kommer vara borta i fem månader. Jag tänkte skriva att jag kommer sakna henne så himla mycket. Att jag helt enkelt inte fungerar utan henne och jag inte vet vad jag ska ta mig till utan henne. Att när hon gick på bussen och jag stod och tittade efter henne kändes det som någon slet ut mitt hjärta och bände bort ett finger för sig om min krampaktiga hand som ville hålla henne kvar. Att jag nu inte vet vem jag ska dansa "fuldansen" med, vem jag ska gå promenad med hundarna med eller vem jag ska tjafsa med om hur man fickparkerar. Att jag satt i bilen igår och kom på en rolig sak som hade hänt och började berättade för Ellen och när jag slet blicken från vägen tilll passagerarsidan så satt hon inte där. Att jag inte vet vem jag är och hur jag ska leva mitt liv om hon inte står bredvid mig.
Men sen kom jag på att det är egoistiskt av mig att skriva det och att jag därför avstår. Och den största delen av mig är så sjukt glad att hon åker iväg och lever sitt liv fullt ut. Att hon aldrig i livet ska känna att hon ångrar saker som hon aldrig gjorde. Jag vet hur mycket hon kommer uppleva, saker hon kommer se och göra och hur mycket hon kommer utvecklas som person och kan ta med sig senare i livet. Att hon är värd det.
Om två veckor åker mamma och jag tilll Vietnam och träffar henne och Malin och jag kan knappt vänta. När vi var små blev vi jämt irriterade för att folk trodde att vi var samma person. Vi ville vara en egen individ, såklart. Men jag är inte hel utan Ellen, hon är den del av mig och jag en del av henne så på ett sätt hade de rätt. Jag gör allt för henne och skulle nog inte fysiskt eller psykiskt sätt kunna leva utan henne. Och jag tror helt ärligt att det inte går att älska varandra så mycket som Ellen och jag gör och det finns nog inga i världen som känner samma samhörighet som vi. Vi läser varandra med en enda blick, vi försvarar varandra och känner varandra bättre än någon annan. När hon inte mår bra mår inte jag bra och när hon skrattar finns det ingenting som kan göra mig lyckligare. Hon är det viktigaste i mitt liv.
Så jag vet att hur långt ifrån vi än är varandra kan inget skilja oss isär. Jag hoppas hon lever sina drömmar men inte tar fullt lika dumdristiga beslut som jag och Frida ibland tog på vår resa.
.
.
Och jag dig. Jag dig.
.
Det är januari år 2008 och jag är 15 år. Jag går i nian och han jobbar som vikarie på min skola. Han får mig att gå omvägar på skolan, gå förbi det klassrummet han är i för att få en skymt av honom och han är spännande. Han är fyra år äldre. Han är inte som alla andra killar i min ålder, han är mogen. Och jag tycker så mycket om honom. Vi sitter hela kvällarna och pratar med varandra, om allt. Han lyssnar, förstår och kommer med andra perspektiv och jag blir mer och mer förälskad i honom. I februari går vi på vår första "dejt". Jag har aldrig varit på dejt förut, allt det där är nytt för mig. Vi sitter på en brygga vid maren i Södertälje, mitt i snön sitter vi. Det är kallt och vi måste sitta nära varandra. Och han luktar så gott. Det är 5e februari. Sen den dagen blev inget som mitt tidigare liv hade varit.
Vi får inte vara tillsammans för skolans regler. Han är vikarie i och vikarier får inte ha förhållanden med elever. Så i skolan när vi möts i korridoren ger vi bara varandra en stel nick för att i nästa sekund ses bakom skolan i skogen för att skrattande krama ihjäl varandra. Lärarna och rektorn var på oss hela tiden och misstänkte att vi var tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag blev inkallad till rektorn där hon skällde ut mig. De haffade oss i korridorerna. Men vi brydde oss inte. Även fast han riskerade sitt jobb. Jag älskade honom så jävla mycket. Han blev som en bror för min syster och en i min familj. Vi gjorde allt tillsammans. Jag lärde honom rida på mina hästar, jag var med hans familj och seglade och jag vet inte hur många promenader vi tog. Han skrev ett kärleksbrev till mig efter två månader som jag fortfarande har sparat i mitt nattduksbord. Jag har råkat spilla kaffe över halva pappret, men det gör inget att jag inte riktigt ser vad det står på det för jag kan det utantill. Så många gånger har jag läst det.
På skolavslutningen i nian ställde vi oss och hånglade framför rektorn. Det var kul. På hösten kom han in på Lunds Universitet. Det fanns väl inga tvivel om vi skulle fortsätta vara tillsammans eller inte. Vi var ju så kära i varandra så det var en självklarhet. I tre år hade vi distansförhållande. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade på att åka tåg till varandra. Men det var så värt det. Han kom hem varje lov och så fort jag fick ledigt från skolan så åkte jag till honom. De första åren gick bra men någonstans där på slutet började det gå snett. Det blev jobbigt. Så många gånger tidigare i mitt liv hade folk bara försvunnit i mitt liv. Min pappa. Mina vänner. Även fast jag var glad för hans skull så kände jag mig lite övergiven. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt, jag ville att han skulle plugga i Lund, men jag ville vara med honom. Våra fina telefonsamtal byttes mot jobbiga timmar i telefon som bestod av gråt. Jag kanske anklagade honom för mycket, han kanske tog mig för givet. Jag vet inte.
I maj 2011 skulle han komma och hälsa på. Jag var i lägenheten och väntade på honom. Jag var hungrig och skulle fråga honom om vi kunde gå och äta. Helst så snabbt som möjligt. Han kom in i lägenheten och när jag skulle krama om honom höll han bort mig så jag inte kunde krama honom och ville att jag skulle sätta mig. Sen blev allt suddigt av hans prat men jag förstod att när han skulle gå från lägenheten skulle vi inte vara tillsammans längre. När han gick mot ytterdörren tänkte jag att om du går nu så dör jag. Du kan inte lämna mig. Jag behöver ju dig. Så la jag mig ner på mattan och grät och tänkte att om jag blundar riktigt hårt kanske jag aldrig mer behöver öppna dem igen. De tre dagarna efteråt var jag apatisk, jag åt endast ett äpple under de dagarna och jag svimmade. Jag hade så ont överallt och jag trodde att jag aldrig, aldrig skulle hitta någon igen. Aldrig känna något för någon igen.
Men så blev det inte riktigt. Ett halvår senare stod jag på dalagatan och kysste en annan kille och tänkte att det var början på något nytt, något fint. Och så blev jag kär. Nu var det han jag tänkte på hela tiden, satt och dagdrömde om så ingen kunde få kontakt med mig och våra biobiljetter som jag sparade i nattduksbordet.
Sen gick det åt helvete med det men det är en annan historia jag inte ska skriva här. Vi är väl inte såna som i slutet får varandra.
Men jag tänker att det är ändå så jävla fint att människan kan känna så mycket. Att jag hade en underbar tonårskärlek och kunde bli kär igen. Och få ont igen. Få känna så mycket. Om ett halvår kanske jag sitter och dagdrömmer om någon annan. Eller så gör jag inte alls det. Det är ju sådant man inte vet. Kanske sitter jag hela kvällen med mamma och skrattar och pratar om livet och äter 70 procentig choklad. Precis som jag har gjort ikväll. Charmen med livet är väl att man inte kan förutspå sitt öde. Jag tror att så länge man kämpar för det man vill, följer sina drömmar, dricker billigt vin med sina vänner och skrattar så löser sig det mesta.
Lev väl.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Ibland vill jag bara stanna tiden. När man har den där känslan av tillfredställelse. Men ofta, för ofta, vill jag spola fram tiden till något annat. Men jag ska bli bättre på att leva i nuet och se det bra i det jag har. Det är viktigt. Och jag ska ge min energi till folk som ger detsamma till mig. Förut när jag ville vara någonting, typ när jag skulle göra en redovisning i skolan så tänkte jag alltid att jag tog på mig en dräkt som sa att nu är jag självsäker, trygg och kommer prestera bra. Sen var jag jättenervös ändå men det kunde jag inte vara när jag hade dräkten på mig. Sen behövde jag aldrig ta på mig dräkten igen för den behövdes inte längre. Så nu ska jag ta på mig en dräkt som visar allt jag vill vara. Så är det bara så.
Dom har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt.
Sommaren var himla fin ändå. Jag har suttit i en bil genom flera länder med vänner, jag har varit på flera konserter, jag har suttit på uteserveringar och bara pratat, jag har gått hand i hand genom Stockholm och varit sådär oförskämt glad, jag har stått på en perrong och inte velat att du ska åka och jag har varit jättekär.
Men det var då och nu är hösten här och man vet aldrig vad livet har för planer för en. Det får man se helt enkelt. Hur det än blir, så blir det nog riktigt bra. Hösten blir bra.
All your dreams are within your grasp.
Ni vet hur det är när tankarna bara skenar iväg så där. Idag på jobbet packade jag upp chailatte och då tänkte jag att någon dag vill jag ha en chailattemaskin. Och den vill jag ska stå i min egna lägenhet. Och helt plötsligt var jag i min alldeles egna lägenhet, i mitt huvud.
Det är vår och solen skiner in genom fönstret. Väggarna är höga och vitmålade. Det finns en kakelspis och ett rum där jag kan ha alla mina skor. Jag älskar skor. Jag har en stor säng och en gigantisk bokhylla där jag kan ha alla mina böcker. På köksbordet står det tulpaner för att det är mina favoritblommor. I mitt hem ska jag alltid ha levande blommor på köksbordet. Jag pluggar något som är betydelsefullt för mig. Typ hur man utvecklar U-länder eller hur man bygger ett företag. Jag har drömmar och mål som jag måste uppfylla. Ett liv som lovar något och jag måste ta chansen. Ett halvt år. Det är inte så mycket. Det är inte för alltid jag kommer stå på Hemköp och plocka varor, för det är inte det jag vill. När jag åkte för att förstå vem som var jag så tappade jag bort mig själv där på vägen. Men jag behöver inte veta allt, och jag behöver inte ha allt nu. Jag vill ha allt, göra allt, vara med om allt. Och det kommer jag vara. För jag bestämmer själv över mitt liv. Och det är egentligen väldigt fint. Men vi börjar så. Vi börjar med tulpaner på köksbordet.
Balkongdörren står öppen och där ute sitter jag barfota i vårsolen och dricker chailatte.
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope.
Men det kanske vi inte alls gör. Jag vet inte. Och jag vet inte om jag ska gråta eller känna lättnad. Det är över nu. Nu börjar något nytt. För nu är det slut.
I am done with my graceless heart so tonight I'm gonna cut it out and then restart.
Och igår satt vi på en uteservering på söder och det var så jävla fint. Bästa vänner är som balsam för hjärtat. Och allting känns så bra och jag skrattar lite för högt.
Cause I've got no more tears to give you after this.
Jag tror bara jag var så redo när jag kom hem från resan. I hela mitt tonårsliv har jag sett fram emot resan och haft det som mål. När jag kom hem var det liksom.. slut. Jag har ju så bråttom med allt. Måste ha mål att uppfylla hela tiden för att känna någon mening. Nu vet jag ingenting och jag står på en språngbräda där jag vet att mitt liv inom ett års framtid kommer ändras totalt. Men jag vet inte hur. Men jag vet det. Och att jag inte vet skrämmer mig så jag blir livrädd. När jag inte har något eller någon att sträva efter känns det meningslöst.
Det här året har varit så himla mycket känslor. Och nu är det ingenting och jag blir så rädd. Panik är vad jag får. Fast en del av mig vill bara lägga alla känslor på is för ett tag, och bara vara själv och inte tänka överdrivet mycket på vad som händer i framtiden. För jag är ju ändå bara 20. Om jag var 5 år äldre hade jag sagt till nutidens mig att allt kommer bli bra. Jag skulle ta mig själv i handen och gå vidare. Och det är liksom okej att känna total förvirring när man lever. Jag måste vara med mig själv, känna trygghet i det.
Och jag tror att det är först då jag kan släppa ut mina känslor igen till något riktigt, riktigt bra.
Så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.
- Det känns som att jag är i en kokande gryta och sen när jag träffar dig är det som att du kommer och lyfter på locket.
Den komplimangen fick jag av Malin. Hon är fin. Så fin.
Alla hade en vän med en bil och vi åkte långt bort.
.
Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.
.
Jag förstår inte att inom loppet av 5 minuter så kan man ändra sättet att tänka totalt. Att bli så förvirrad. Att tidigare vara säker i sin förvirrning, men efter de där 5 minutrarna så är man inte ens säker på sin osäkerhet. Det enda jag vet är att han får mig att le. Men ett leénde inte är värt ett skit om inget runt om fungerar. Jag vill leva i en rosa hubbabubba värld och vara glad, men gång efter gång drar någonting ner mig. Och då tänker jag att jag inte vill att du rör mig. Jag vill inte att du får mig att le. För jag vill inte bli sårad. För jag vill flyga hela tiden. Och då är jag inte med längre. Då struntar jag i det rosa för jag inser att livet är för komplicerat.
Och förresten har jag aldrig gillat färgen rosa.
Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj.
Söndag 6 maj Sverige
Hemma. Det är konstigt och svårt att förstå. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är överlycklig att få träffa min familj och vänner igen. Samtidigt känner jag mig ganska ledsen. Det känns som en era är över och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Tjäna tillbaka alla pengar jag har spenderat typ. Men jag tror allt kommer kännas bättre när jag kommer tillbaka in i vardagen.
Även fast resan slutade väldigt tråkigt sa har resten av resan varit så bra. Det är något jag rekommenderar alla att göra. Det behöver inte vara att resa, utan följa sina drömmar. Om man vill något tillräckligt mycket så går det. Den här upplevelsen har gett mig så mycket. Min engelska har utvecklats enormt, jag har träffat så många människor, sett fantastiska platser och så har vi haft väldigt kul. Jag kommer nog inte resa på samma sätt igen, men jag ska definitivt tillbaka till en del av länderna vi har besökt. Jag vill främst tillbaka till Vietnam.
Det har varit så intressant att ha varit i olika länder och se deras kultur och hur de lever. Som Sofia som var 20 år, hade tre barn och jobbade på ett barnhem. Eller den unga kvinnan som jobbade i en skoaffär för att försörja sina föräldrar, fast hennes högsta dröm var att bli lärare. Eller Johnny i Siem Riep som försörjde sig på att köra turister till olika tempel, själv hade han inte satt sin fot i ett tempel. Det får en att få lite perspektiv på tillvaron.
Jag kommer nog inte blogga lika mycket som jag gjort tidigare. Jag brukar inte blogga om min dag, det ger mig ingenting och det är helt enkelt inte jag. Ibland kanske jag kommer lägga upp en text, någon tanke eller en bild. Det har varit kul att skriva om min resa. Att få berätta för er där hemma hur vi har det och så är det kul att ha det sparat så jag kan kolla tillbaka på resan de dagar då jag längtar tillbaka.
Det har varit så kul att ni har följt mig och skrivit så fina kommentarer. Det jag har skrivit i bloggen är ungefär 1% av det som vi har varit med om. Så om man vill höra mer så kan det ju vara trevligt att träffas face to face. Det kan ju vara trevligt, att inte endast kommunicera genom cybervärlden.
Tack för allt. Ni har varit guld.
Hemma. Det är konstigt och svårt att förstå. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är överlycklig att få träffa min familj och vänner igen. Samtidigt känner jag mig ganska ledsen. Det känns som en era är över och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Tjäna tillbaka alla pengar jag har spenderat typ. Men jag tror allt kommer kännas bättre när jag kommer tillbaka in i vardagen.
Även fast resan slutade väldigt tråkigt sa har resten av resan varit så bra. Det är något jag rekommenderar alla att göra. Det behöver inte vara att resa, utan följa sina drömmar. Om man vill något tillräckligt mycket så går det. Den här upplevelsen har gett mig så mycket. Min engelska har utvecklats enormt, jag har träffat så många människor, sett fantastiska platser och så har vi haft väldigt kul. Jag kommer nog inte resa på samma sätt igen, men jag ska definitivt tillbaka till en del av länderna vi har besökt. Jag vill främst tillbaka till Vietnam.
Det har varit så intressant att ha varit i olika länder och se deras kultur och hur de lever. Som Sofia som var 20 år, hade tre barn och jobbade på ett barnhem. Eller den unga kvinnan som jobbade i en skoaffär för att försörja sina föräldrar, fast hennes högsta dröm var att bli lärare. Eller Johnny i Siem Riep som försörjde sig på att köra turister till olika tempel, själv hade han inte satt sin fot i ett tempel. Det får en att få lite perspektiv på tillvaron.
Jag kommer nog inte blogga lika mycket som jag gjort tidigare. Jag brukar inte blogga om min dag, det ger mig ingenting och det är helt enkelt inte jag. Ibland kanske jag kommer lägga upp en text, någon tanke eller en bild. Det har varit kul att skriva om min resa. Att få berätta för er där hemma hur vi har det och så är det kul att ha det sparat så jag kan kolla tillbaka på resan de dagar då jag längtar tillbaka.
Det har varit så kul att ni har följt mig och skrivit så fina kommentarer. Det jag har skrivit i bloggen är ungefär 1% av det som vi har varit med om. Så om man vill höra mer så kan det ju vara trevligt att träffas face to face. Det kan ju vara trevligt, att inte endast kommunicera genom cybervärlden.
Tack för allt. Ni har varit guld.
.
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Och ibland behöver man inte utmana livet mer än vad det utmanar en. Nu är vi på flygplatsen i Brisbane. Vi är på väg hem.
Och jag ramla omkull och tog mig upp och sen ramla jag omkull igen.
Mandag 30 april Rainbow Beach
Hej! Nu har vi kommit tillbaka fran campingen och det var sjukt kul. Det roligaste var latt att kora bil pa stranden. Vi akte till regnskogen och olika sjoar, campade pa stranden och hade valdigt kul. Vi hade lite otur med vadret for det regnade mesta tiden men allting blir var man gor det till.
Ikvall ska vi ta en nattbuss till Airlie Beach. Vi vill aka runt i Whitsundays bland de olika oarna. Vi ska formodligen till Whitehaven Beach som ar rankad som en av topp 5 finaste stranderna i varlden. Det ar inte helt fel.
Har kommer en sa kallad bildbomb. Hatar det ordet. Bildbomb. Hua.
Hej! Nu har vi kommit tillbaka fran campingen och det var sjukt kul. Det roligaste var latt att kora bil pa stranden. Vi akte till regnskogen och olika sjoar, campade pa stranden och hade valdigt kul. Vi hade lite otur med vadret for det regnade mesta tiden men allting blir var man gor det till.
Ikvall ska vi ta en nattbuss till Airlie Beach. Vi vill aka runt i Whitsundays bland de olika oarna. Vi ska formodligen till Whitehaven Beach som ar rankad som en av topp 5 finaste stranderna i varlden. Det ar inte helt fel.
Har kommer en sa kallad bildbomb. Hatar det ordet. Bildbomb. Hua.
Vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon.
Torsdag 26 april Rainbow Beach
Nu ar vi pa rainbow beach. Det ar valdigt fint har. Imorgon aker vi och campar. Idag skulle en kille hjalpa mig att tanda en gasspis och eldade upp sin hand. Det var kul. Fast hemskt. Na jag har inget att skriva. Allt ar bra. Det var val det bara. Bra. Allt.
Nu ar vi pa rainbow beach. Det ar valdigt fint har. Imorgon aker vi och campar. Idag skulle en kille hjalpa mig att tanda en gasspis och eldade upp sin hand. Det var kul. Fast hemskt. Na jag har inget att skriva. Allt ar bra. Det var val det bara. Bra. Allt.
