Cause I've got no more tears to give you after this.
Jag tror bara jag var så redo när jag kom hem från resan. I hela mitt tonårsliv har jag sett fram emot resan och haft det som mål. När jag kom hem var det liksom.. slut. Jag har ju så bråttom med allt. Måste ha mål att uppfylla hela tiden för att känna någon mening. Nu vet jag ingenting och jag står på en språngbräda där jag vet att mitt liv inom ett års framtid kommer ändras totalt. Men jag vet inte hur. Men jag vet det. Och att jag inte vet skrämmer mig så jag blir livrädd. När jag inte har något eller någon att sträva efter känns det meningslöst.
Det här året har varit så himla mycket känslor. Och nu är det ingenting och jag blir så rädd. Panik är vad jag får. Fast en del av mig vill bara lägga alla känslor på is för ett tag, och bara vara själv och inte tänka överdrivet mycket på vad som händer i framtiden. För jag är ju ändå bara 20. Om jag var 5 år äldre hade jag sagt till nutidens mig att allt kommer bli bra. Jag skulle ta mig själv i handen och gå vidare. Och det är liksom okej att känna total förvirring när man lever. Jag måste vara med mig själv, känna trygghet i det.
Och jag tror att det är först då jag kan släppa ut mina känslor igen till något riktigt, riktigt bra.
Kommentarer
Postat av: Carina
Hej på dig,
Att leva här och nu är också att rekommendera. Så du hinner se och njuta av allt kul som händer utan att vara upptagen med vad som ska komma. Kram
Postat av: Joanna Rebecca
Älskar dig! Allt kommer bli bra.
Trackback
