vad döden betyder för mig
Just nu går The Pianist på TV, Jag började kolla på den i fem minuter, sen pallade jag inte mer. Det där med döden är verkligen inte min grej, det har det aldrig varit. Sedan min pappa dog så har det självklart blivit värre.
Jag kan inte se spänningen, eller vad men nu är ute efter, när jag ser någon tex blir torterad på TV. "Det är bara på film, det är inte på riktigt förstår du väl" brukar folk säga. Ja kanske det, men jag tycker ändå inte om det och jag kollar mycket hellre på något annat som man njuter av att se på.
Jag blir livrädd när jag tänker på döden. Kanske inte döden i sig, men att förlora någon man verkligen älskar är en hemsk tanke. Den känlsan är den värsta man någonsin kan uppleva. Det får mig att gråta. Några gånger i veckan brukar jag få "infall" och börjar gråta över det med pappa. Det kanske varar i 5 minuter, då går jag undan och sen så är det över som inget har hänt och ingen märker på mig att jag precis har varit ledsen. Det är inget jag vill visa heller, det är inget jag vill prata om.
Jag brukar inte prata om det för att inte tänka på det, för att glömma. Men var ändå min pappa och en sådan sak glömmer man inte. När jag var yngre gick jag hos en kurator i skolan (visst en del kanske tänker att det bara är miffon som pratar med kuratorer och psykologer. men det ger jag faktiskt fan i, jag mådde bra av det och det hjälpte mig att gå vidare i mitt liv) och det var bra för mig. Nu när jag började gymnasiet så pratar jag inte med någon om det längre, det kan jag sakna. En del vågar inte prata med mig om det för de tror att jag ska bli ledsen. Det är helt tvärtom, jag blir glad om nån vågar fråga något.
Nåväl, Torkel sitter nere med min familj och ser på The Pianist. Själv sitter jag här uppe, utan någon hemsk film och njuter av det.
Det känns konstigt att jag aldrig mer kommer få prata med min pappa.
Jag kan inte se spänningen, eller vad men nu är ute efter, när jag ser någon tex blir torterad på TV. "Det är bara på film, det är inte på riktigt förstår du väl" brukar folk säga. Ja kanske det, men jag tycker ändå inte om det och jag kollar mycket hellre på något annat som man njuter av att se på.
Jag blir livrädd när jag tänker på döden. Kanske inte döden i sig, men att förlora någon man verkligen älskar är en hemsk tanke. Den känlsan är den värsta man någonsin kan uppleva. Det får mig att gråta. Några gånger i veckan brukar jag få "infall" och börjar gråta över det med pappa. Det kanske varar i 5 minuter, då går jag undan och sen så är det över som inget har hänt och ingen märker på mig att jag precis har varit ledsen. Det är inget jag vill visa heller, det är inget jag vill prata om.
Jag brukar inte prata om det för att inte tänka på det, för att glömma. Men var ändå min pappa och en sådan sak glömmer man inte. När jag var yngre gick jag hos en kurator i skolan (visst en del kanske tänker att det bara är miffon som pratar med kuratorer och psykologer. men det ger jag faktiskt fan i, jag mådde bra av det och det hjälpte mig att gå vidare i mitt liv) och det var bra för mig. Nu när jag började gymnasiet så pratar jag inte med någon om det längre, det kan jag sakna. En del vågar inte prata med mig om det för de tror att jag ska bli ledsen. Det är helt tvärtom, jag blir glad om nån vågar fråga något.
Nåväl, Torkel sitter nere med min familj och ser på The Pianist. Själv sitter jag här uppe, utan någon hemsk film och njuter av det.
Det känns konstigt att jag aldrig mer kommer få prata med min pappa.
Kommentarer
Postat av: Sara
Gumman, jag finns om du vill prata ut om de, det ska du alltid veta! älskar dig <3
Postat av: Carina
Känner igen lite av dina tankar och tror att det oftast är bra att tala med nångon. Måste säga att det är en jättefin sten ni har hos pappa, har inte sett den tidigare.
Kram Carina
Trackback
