agnes

Idag var jag på begravning för min gammelmormor. Den tredje begravningen jag har varit på. Det var den begravningen som jag har gråtit mest till. Av alla personer som jag har känt som har dött så har hon betytt mest.

Jag kommer ihåg när jag var liten och jag och gammelmormor satt och pratade vid köksbordet, jag kanske var 5 år. Jag tyckte det var så coolt att jag hade en gammelmormor för nästan ingen av mina vänner hade en gammelmormor som levde. Och så sa jag till henne "Mormor (vi brukade kalla henne för det), tänk att du är min gammelmormor! Och när jag får barn kommer du bli gammelgammelmormor, längtar du till det?!"

Då la hon huvudet på sned och hon såg på mig och sa " Lilla gumman, när du får barn kommer jag inte att leva längre.."

Jag kommer verkligen ihåg känslan jag fick då. Chock. Varför skulle hon inte leva då? Vart skulle hon vara annars om inte med mig och vår familj? Hon kunde väl inte bara försvinna? Hon måste ju vara med i hela mitt liv, hon är ju en del av det.

Kunde hon ens dö? Kunde jag ens föreställa mig en värld utan henne?

Jag har inte ens idag svar på de frågorna. Det känns helt overkligt.