kom och sov med mig
Nu saknar jag min pojkvän. Det är jättebra att vi är ifrån varandra och inte så det jämtjämtjämt är vi. Han har det säkert jättebra och det har jag också. Men nu när jag kryper ner i sängen alldeles själv så saknar jag honom enormt. Nu på sommaren när vi äntligen kan vara med varandra så är det extra svårt att vara ifrån varandra. Jag tänker på hur mycket vi måste ta vara på tiden nu i sommar för jag vet att vi inte kommer träffas så mycket när skolan börjar och han åker tillbaka. Det är ett problem jag har, jag kan aldrig leva i nuet utan tänker ofta på hur det kommer bli sen.
Samtidigt är jag riktigt stolt över oss att vi har klarat av att ha en distanaförhållande i ett helt år. För två år sen så skulle jag aldrig tro det, kanske för att jag inte trodde på förhållanden över huvudtaget. Torkel fick mig att tro på det när vi träffades. Vi har visat att vi älskar varandra och inte tänker släppa taget om varandra på ett långt tag iallafall. Nu när vi har klarat det här så vet jag att vi klarar det mesta, tillsammans.
Jag älskar dig Torkel.
