Livet är som en film
Det känns som att du är med i en film. Du ser det objektivt, vet att sånt händer andra men aldrig en själv. När vi fick veta det så kändes det som att jag inte var i min kropp. Jag var personen som satt i tevesoffan och såg filmen. Men det hände just mig, och jag kunde inte trycka på någon paus-knapp.
Det var så svårt att acceptera. Alla andras liv fortsatte precis som vanligt, och det kunde jag inte förstå. Förstod dem inte vad som hade hänt? Hur kunde folk jag såg skratta? Vad fanns det att vara glad över? Världen hade ju blivit en mörkare plats, i alla fall min.
Jag brukade stå vid fönstret och se ut på människor som gick utanför på gatan. Folk som sprang för att de kanske hade bråttom till ett möte, de som inte alls hade bråttom och strosade på i lugn takt med ett finurligt leénde på läpparna och barnen som glatt cyklade förbi. Människor fascinerar mig.
Händer sånt här bara mig, tänkte jag. Skulle någon av de människor jag såg på komma hem och få veta att någon av deras kära hade gått bort?
Nej, livet är som en film. Alla har en historia att berätta och allas liv slutar med "the end".
Det var så svårt att acceptera. Alla andras liv fortsatte precis som vanligt, och det kunde jag inte förstå. Förstod dem inte vad som hade hänt? Hur kunde folk jag såg skratta? Vad fanns det att vara glad över? Världen hade ju blivit en mörkare plats, i alla fall min.
Jag brukade stå vid fönstret och se ut på människor som gick utanför på gatan. Folk som sprang för att de kanske hade bråttom till ett möte, de som inte alls hade bråttom och strosade på i lugn takt med ett finurligt leénde på läpparna och barnen som glatt cyklade förbi. Människor fascinerar mig.
Händer sånt här bara mig, tänkte jag. Skulle någon av de människor jag såg på komma hem och få veta att någon av deras kära hade gått bort?
Nej, livet är som en film. Alla har en historia att berätta och allas liv slutar med "the end".
Kommentarer
Trackback
