Det är så jag säger det.
Livet är som en bergodalbana. Ibland kan det vara på topp när hela kroppen fylls av härliga endorfinkickar, för att i nästa stund dala ner. Det kan gå igenom tunnlar man aldrig tror att man skulle komma ur, men tillslut hittar man ändå ljuset. Man kan vara förväntansfull och exalterad, men ändå kan det sluta med att man står och spyr efteråt. Ibland känner man att man inte vill men går med på det ändå, och medan man blir fastspänd så tänker man ”hur kunde jag gå med på det här?”, till att sedan tänka ”det här är det roligaste jag har varit med om!”. Ibland snurrar det bara och man känner att man inte pallar med, och ibland skriker man av rädsla. Efter kan man tänka ”varför gjorde jag det här?”, eller så kan man tänka ”det här vill jag göra om”. Ibland snurrar allting och man åker runt som i en loop, men vet inte vad som är upp eller ner eller vad som är rätt eller fel. Man kan lära sig en läxa av det, man kan lära av sina misstag, om man nu anser att det var ett misstag.
Du kan välja vilken bergodalbana du vill åka. Det kan antingen vara en som nyckelpigan på Gröna Lund som är behaglig men inte överraskande. Eller så kan det vara en som går kors och tvärs där man inte hänger med i tempot men ack kan vara så mycket roligare. Det är ditt val, det är du som bestämmer vilken attraktion du åker med.
