agnes

Att ha ett distansförhållande kan vara riktigt jobbigt. Förra terminen så träffades jag och Torkel bara 3 gånger, och det är inte okej. Självklart så känner jag att Torkel är min pojkvän och vi älskar varandra och så. Men om jag ska vara ärlig så känns det inte som ett riktigt förhållande i de stunderna. Varför vi träffades så få gånger var flera olika anledningar. Inför den här terminen så har vi bättrat oss och vi har redan bokat flera resor till varandra.

Jag älskar Torkel så otroligt mycket och därför tycker jag att det är väldigt jobbigt att vara utan honom. När det blir för jobbigt så försöker jag att inte tänka på honom för att det gör för ont. Men jag inser att det inte går. När man försöker att inte tänka på  något som man mår bäst av så är det ingen idé. Nu väljer jag att tänka på honom istället även fast det gör ont, och försöka tänka positivt. Nåja ibland iallafall.

Om jag inte hade haft mina vänner som är så underbara och pratar med mig om det så vet jag inte vad jag hade gjort. Det funkar inte att hålla så mycket inom sig. Till slut så brister det. För mig har det brustit flera gånger men då har de alltid funnits där för mig. Jag vet inte vad meningen med livet är, men jag är övertygad om att en av de sakerna är att må bra.

Jag vet egentligen inte varför jag började skriva om det här. Det var nog för att jag för en stund sen prata med Elin och då insåg jag hur jävla mycket jag uppskattar mina vänner. Och min familj. Och Torkel. Och allt som gör mig glad. Och livet. Ville bara skriva ner det för jag tror att det är viktigt att verkligen tänka igenom vad som är viktigt för en i livet.