agnes

I lördags gick jag och Torkel över en mil hem hand i hand från Håkan Hellström konserten. Då pratade vi lite om framtiden, att vi har varit tillsammans i 3 år snart. Hjälp! Känns inte alls längesedan jag blev tillsammans med den där vikarien på skolan och blev kallad på möten till rektor. 3 år. Shit.

Jag blir så himla rädd på ett sätt. När vi blev tillsammans var jag bara 15 år. Jag börjar undra om vi ska vara tillsammans hela livet, hur sjukt det skulle vara egentligen. Eller så är jag bara naiv. Samtidigt känner jag att, varför inte? Jag trivs så himla bra med Torkel. Ibland känns det som att han känner mig bättre än vad jag själv gör. Det har varit gånger då vårt förhållande har svajat, men kom igen, klart det gör det under 3 år. Dessutom så kan det inte vara så lätt att handskas med en humörsvängande tonårstjej.

Jag har ingen aning om hur länge vi kommer vara tillsammans. Vi har lite olika framtidsplaner. Jag vill tex resa efter gymnasiet. Men om man har klarat av att ha ett distansförhållande under en så pass lång tid så tror jag att vi klarar det mesta. Det är ofta som jag vill ha koll på allting, ha framförhållning och planering. Men ett förhållande är svårt att planera.

Just nu känner jag att jag verkligen vill vara med Torkel, men vad vet jag vad som händer i framtiden. Men så länge, varför kan vi inte bara ta en dag i taget?

a