agnes

Jag vet inte hur många gånger min pojkvän har kallat mig för drama queen. Och ja, det kan nog stämma. Våra gräl utspelar sig som krig och han har X antal gånger fått höra riktigt fula ord och det har hänt att jag har knuffat till honom hårt för jag var så arg (vilket resulterade i att jag fick ont istället).

När jag blir arg så blir jag åh, SÅ arg. Jag stampar i golvet och skriker. Men när jag blir glad så åh, SÅ glad blir jag. Senaste gången jag blev så där riktigt jävla glad var när jag klarade uppkörningen, då grät jag och skrek av glädje inför snubben jag körde upp för. Och när jag klarade teorin så skrek jag "FYHELVETE VAD SKÖNT" högt i salen och gick ut och hoppade, bokstavligt talat.

Det är liksom jag. Och då bryr jag mig inte om någon kallar mig för drama queen. Jag vägrar att leva ett liv där allting är "lagom kul", "lagom bra", "lagom roligt". Jag vill inte leva ett monotont liv. Och jag tror att han ändå tycker om det, speciellt när jag är så där äckligt glad. Jag är så trött på mellanmjölks Sverige där allting är så himla monotont hela tiden. Monotont. Monotont. Monotont. Våga var lite mer dramatisk.

För i slutänden så tror jag att livet blir fan så mycket roligare då.