Just a nightmare.
- "Din pappa tog i själva verket inte livet av sig, han blev mördad."
Här har jag gått i åtta år och trott att min alldeles egna pappa har skjutit sig själv i huvudet för att få slut på sitt lidande, få slut på sitt liv. I själva verket är det inte alls så, han har blivit mördad av någon som hade blivit beordrad att döda honom. Det var nämligen så att pappa hade varit inblandad i någon knarkhistoria, men sedan ville han dra sig ur. Men om man har gett sig in i leken får man leken tåla. Livet är leken och den är det inte så lätt att ta sig ur. Pappa var dock stark och på väg att gå till polisen för att berätta allt. Det får inte ske, nej det får verkligen inte ske. De var tvungna att döda honom, få det att se ut som ett självmord. Inga tankar på att någon skulle sakna honom, ingen tanke på skräcken pappa kommer få känna när de skjuter en kula genom hans hjärna. Få de andra att tro att det var njutning och inte skräck som syntes i hans ögon det ögonblicket döden välkomnade honom.
Det har nu gått åtta år. Jag, Agnes, har fått reda på sanningen. Jag är desperat för att hitta den som mördade min pappa. Det är vinter och jag går på Södertäljes gator. Mörkret ligger som en slöja och kylan griper tag om en.
Jag springer efter mördaren som de senaste åtta åren har gått fri. Han vet att jag vet. Han vet att jag har ringt polisen och de är på väg. Det är ruggigt kallt ute och den kalla luften tränger ner i mina lungor och gör det svårt att springa. Men jag har alltid varit envis, jag tänker inte ge mig. Jag tänker fånga den där jävla mördaren som har dödat inte någon mindre än min pappa. När jag får tag på honom ska jag slå honom så hårt jag bara kan. All den ilska jag har burit på mot min pappa under dessa år, all den felriktade ilskan, ska jag nu rikta mot rätt person. Jag ska döda honom, tänker jag.
Det är många tankar som går igenom mitt huvud när jag springer. Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit så fast om att få tag på någon. Människor runt omkring oss ser chockat på oss. Folk som knappt syns under alla vinterkläder de har för att skydda sig mot kylan. Det är så kallt.
Jag får tag på honom. Mina händer griper tag om hans jacka. Äntligen har jag honom, han kommer få ett så jävla långt straff för det här. Han ska plågas. Det är han värd.
Då ser jag plötsligt två små figurer bredvid mannen jag håller i mina händer. Det är två barn. Två små pojkar, båda två i tioårsåldern. Den ena håller krampaktigt tag om den andra, den vill skydda. Båda ser i mina ögon med glansiga ögon av skräck. De är rädda. De kan inte rå för att de har hamnat i den här situationen. Det är hans barn. Mannen börjar gråta.
Jag släpper och går.
Ibland är drömmar allt bra konstiga.
