You had me at hello.
"Det funkar inte längre.."
I tre år och tre månader var vi tillsammans. Vi hade många motgångar och vi kunde göra riktigt, riktigt, dumma saker mot varandra. Men vi fann alltid varandra igen. För tre år och tre månader sen var jag 15 år. En väldigt blyg och pryd tjej. Den pryda tjejen som sa till en lärare "bara för att du inte får ligga ska det inte gå ut över mig och Torkel". Jag trodde på oss från första början, och det var något jag ville kämpa för.
Kämpa gjorde vi båda. Gud vad distansförhållande tär på en. Jag kan inte räkna alla timmar vi har lagt ner på att ta oss till varandra. Flygresor, tågresor och en gång åkte jag till och med en för mig, främmande man i hans lastbil. Ja, det tär på en att inte kunna vara med varandra. Men alltid när vi väl har träffats så har känslan av glädje överväldigat allt. Då har det enda som spelat någon roll varit att vi tillslut får vara med varandra. Hålla om varandra. Det var värt allt för mig.
Aldrig har jag lärt känna en person (utanför familjen) så väl. Vi har så otroligt många minnen tillsammans. När jag fyllde år och han fick ett skrattanfall i min säng, när vi bodde i ett hemskt hotellrum i London, när vi åt hamburgare på bistron på skansundet, när han övertygade mig om att se en film på bio som jag faktiskt tyckte var bra, när vi träffades på luciainnebandyn och första gången vi gick på "dejt" och vi satt i timmar och bara var med varandra på en brygga vid maren.
Alla de gånger vi har legat bredvid varandra och känt genuin lycka och samhörighet. Jag skulle gå igenom allt igen hundra gånger om. Det är sjukt att man kan älska en person så mycket.
Jag har varit så otroligt naiv. Jag blir arg på mig själv. Jag trodde verkligen att Torkel var den killen jag skulle leva resten av mina dagar med. Hur naiv får man bli? Men jag är ändå glad att jag har haft den inställningen. Jag trodde verkligen, så mycket. För mig har det alltid varit Torkel.
Sedan i lördags har jag ätit ett äpple. Jag mår illa av att leva, då är det omöjligt för mig att trycka in mat i min kropp. Jag är trasig. Jag tänker att jag inte orkar leva den här dagen längre. Det här är i särklass det värsta som har hänt mig. Om kärlek är meningen med livet, hur tusan ska jag överleva det här då?
- Det kommer bli bättre
- Någon gång blir du lycklig igen
- I början är det jobbigt men det går över
De meningarna säger alla till mig. Just nu har jag svårt att tro det. Han var min pojkvän och en person i mitt liv så länge. Det jag lever efter nu är "om någonting är menat att bli, så kommer det bli så i slutänden". Jag måste tänka så för att ta mig igenom dagen. Just nu ser jag svart. Men med tiden vet jag att de trasiga bitarna inom mig kommer att lappas ihop. Någon gång. Snart kommer jag gå ut, men ostadiga ben och se den värld som nu är min verklighet. Och mina vänner kommer vara med mig. Malin som min wingman. Snart är jag back on track. Ge mig bara lite tid.
I will be fine, just fine.
Men åh så sorgligt.
jag ska inte säga att jag vet hur det känns för det vet jag såklart inte. det är olika för alla. men det blir bättre såklart. det tar bara lite tid att sluta jämföra alla med honom. ta hand om dig, och vänner är det bästa man har den där tiden.
Massa kramar!
Jag vet du det känns. Mena att gå vidare utan den men älskar mest av allt på jorden. Det är shita svårt man gråter dag och natt för mig tog det månader . Nu gråter jag inte längre men saknaden efter den personen man har delat sitt liv med i dagar veckor månader år. Man kommer aldrig glömma den personen. Ni va så fina tillsammans va glad att se er tillsammans . Ja det ni hade va äkta kärlek till varandra . Du och din syster . Och familjen är den finaste och vackrast familje jag år möt på ni är så underbara . Lider för er två! Släpp inte taget om varandra håll kontakten , så kan ni hitta tillbaka till det fina som en gång var . Älskar er<3
