agnes

Jag får panik av att tänka och jag får panik på tanken av att leva i en slentrian. Jag kan inte stanna kvar längre, jag måste iväg. Tanken på att inte göra något med mitt liv och bara fortsätta utan mål, där den roligaste upplevelsen på veckan är att gå ut på en av Södertäljes uteställen får mig att må illa. Inte för att Södertälje ligger mig varmt om hjärtat, jag har bara gått i skolan där. Men att inte göra något med livet. Att inte kunna ha något att sträva efter. Att sitta fast. Jag vill ha ut så mycket mer än så och Sverige känns för litet. Jag vill göra saker. Jag köper en enkelbiljett till Bangkok.

Fast, egentligen tror jag inte att det beror på vart jag är någonstans. I själva verket kanske det handlar om att jag vill känna. När jag får en stark känsla så gräver jag ner mig totalt i den. När jag känner sorg bryter jag ner mig själv tills jag svimmar. När jag är glad så blir jag euforisk. Jag blir en fanatiker i mina egna känslor. Jag bryr mig inte om vad det är för känslor om summan ändå blir att jag får känna något. Så, hit me life. Ge mig allt.

Jag måste få känna.